Det var tvillingarna som räddade våra liv, hade de inte varit så gnälliga hade vi aldrig vänt tillbaka till hotellrummet den där morgonen. Nu hann vi precis ta oss till hotellets takterrass innan katastrofen var ett faktum.

Snart har ett år gått sedan de dramatiska dygnen på Phi Phi Island i katastrofens Thailand. Livet håller sakta på att återgå till det normala för mig, min sambo Sara och våra idag tvååriga tvillingar, Manuel och Michel. De inre såren är på väg att läka men det tar tid. Både jag och Sara har båda fortfarande kontakt med psykolog. Det svåraste är att leva med bilderna på alla döda och svårt skadade.

Det var dånet som fick oss att förstå att något inte var som det skulle den där förmiddagen när vi vilade på hotellsängarna, det lät nästan som ett snälltåg. Ungefär samtidigt som vi hörde ljudet såg vi vatten strömma in under dörren, och när vi öppnade såg vi hur vattenmassor vällde in över en angränsande betongmur i hotellkorridoren. Vi förstod att det var bråttom, ryckte till oss varsitt barn och rusade uppför trapporna till takterrassen. Då nådde redan vattnet oss till midjan. Vår enda tanke var att komma upp, upp, upp!!

Vi fick hjälp upp på taket av två vänliga Thaiälndare, och där uppe såg vi hur vattenmassor och bråte forsade fram i gränderna under hotellet. Det var trångt, hett och ångestfyllt på taket, och ingen förstod vad som hände, först när en engelsman fick ett samtal på sin mobiltelefon fick vi höra om jordbävningen, men inte ens då förstod vi vidden av katastrofen.

Efter några timmar kom helikoptrar förbi och släppte ner vattenflaskor. Det var vrålhett och alla var redan mycket, mycket törstiga. Det blev nästan slagsmål om vattnet! En svensk man kom upp på taket och bad om hjälp på stranden. Jag lämnade Sara med barnen på taket och gick med den svenske mannen till stranden, som visar sig vara blockerad av vattendränkta båtar och bråte.

Jag såg folk som dött i flykten och hörde fastklämda som skrek för sina liv. Hela dagen och hela den följande natten bar vi i skytteltrafik mellan de sårade och räddningshelikoptrarna. Militären hällde i oss vatten och yoghurt, såren på våra egna kroppar märkte vi inte förrän efteråt. Någonstans ifrån fick vi enorma krafter. Allt handlade bara om att överleva.

Det är med stor tacksamhet och glädje jag nu vill vara med och stödja de drabbade människorna i katastrofområderna, göra allt jag kan för att hjälpa dem, så som de hjälpte oss och många andra svenskar förra året i slutet av december.